solstrålsnystan

Jag snubblade över min skaparglädje för någon dag sedan, och jag som trodde att den för alltid skulle vara borttappad. Men tydligen var det inget värre än vad lite ledighet kunde fixa. Efter att ha prövat på några varv på mammas strumpstickning insåg jag att jag inte alls var så värdelös på att sticka som jag trodde att jag var, så jag bestämde mig för att sätta igång med ett stickprojekt.

Jag har fått gult på hjärnan (vilket också märks här på bloggen), så när jag stod i butiken och tittade på garn valde jag ett solrosgult nystan. Det är lite som färgterapi att sticka med det garnet. Ett nystan av solstrålar, verkligen. 

Vad ni ser på bilden är förhoppningsvis början på en tröja, annars kanske en alldeles för bred halsduk. Den som lever (och stickar) får se.

Victoria
07.01.2018 kl. 19:12

en skärva av blå himmel

Borgå, 2.1.2018

Jag hade lyckats kravla mig upp ur sängen för att möta den gråa januaridagen. Jag tittade upp mot himlen och mitt i allt det gråa fanns det något blått. En skärva av blå himmel. Jag funderade tyst för mig själv om det var en sorlig metafor för mitt liv. Just nu då jag är ledig känns allt inte så farligt ändå, livet känns inte så jobbigt. Men ledigheten lider mot sitt slut och bussbiljetten tillbaka till Åbo är redan bokad. Tillbaka till studierna och den oändliga strömmen med måsten. Tillbaka till grå himmel.

Victoria
04.01.2018 kl. 22:07

årets lista 2017 + 2018

 

Årets sista dag är här och jag tänkte passa på att krypa ur mitt ide och fylla i Ratatas lista för 2017 + 2018. Jag tycker om få avsluta året med att se tillbaka på allt som hänt, det är så mycket man annars glömmer bort. 

2017 var året när jag:

Sjönk djupare ner i kameraträsket (bland annat här), gick på festivaler här och här, tillbringade sommaren i Åbo, började blogga här och en massa annat som jag knappt kommer ihåg.

Fem ord som beskriver 2017:

Stressigt, roligt, lärorikt, utmanande och rätt häftigt ändå.

 

 

Årets höjdpunkt:

Måste nog vara när vi såg The Killers, och när de släppte sitt nya album. Annars har hela året varit helt skapligt, inga gigantiska höjdpunkter men en hel massa bra och trevliga saker har hänt. 

Året genom Spotify:

The Killers, vilken surprise (not), och soundtracket till La la land, actually en surprise. Jag har väldigt varierande perioder då jag inte alls lyssnar på Spotify, medan jag ibland riktigt frossar i musik.

 

 

Årets maträtter:

Förutom alla vårrullar jag proppade i mig under sommarjobbsluncherna så var nog linssoppan fortfarande en stor favorit som följt med från tidigare år in i 2017. Recept finns här

 

 

Årets kulturupplevelser:

I och med sommarjobbet har jag deltagit i en hel del kulturevenemang (och en heeeeeel massa Finland 100-evenemang), med det mysigaste i år var nog bokmässan jag gick på med mamma. Bloggade om det här. Borgåpride var ju också nice.

Årets samhällsfenomen:

#metoo förstås! Har skrivit om det här och här.

Årets sommarminne:

Hela sommaren är som ett bra sommarminne, även om jag var väldigt ovan att tillbringa sommaren i en stad. Jag tog en dag i taget och försökte göra så mycket jag kunde med det jag hade. 

 

 

Årets gimme more:

Jag hade tid att göra roliga saker, i alla fall på sommaren. Mer tid att fota, läsa och pyssla är alltid nice. 

Årets gimme less:

Dat fuckin stress.

Årets utmaning:

Att få studierna och resten av livet att gå ihop.

 

2018 blir året när jag:

Skriver kandi och flyttar till Vasa.

Fem ord som kommer beskriva 2018:

Stress, mognad, glädje, ångest men lärorikt.

Året 2018 höjdpunkt:

När kandin är inlämnad, gud vilken känsla det måste vara. Jag ser också framemot resan till Madrid i april. Fan vad skönt det ska bli.

Året 2018 genom Spotify:

Mera The Killers, men också kanske något nytt? Är så lat med att upptäcka ny musik, jag håller mig ofta till gammalt och bekant.

Året 2018 maträtter:

Mycket vegetariskt i alla fall, eftersom jag kommer att flytta med Ea (som är vegetarian) till Vasa. 

Året 2018 kulturupplevelser:

Jag har inget planerat, men någon kultur kommer jag väl att konsumera antar jag.

Året 2018 samhällsfenomen:

En fortsättning på #metoo-kampanjen, får se hur det kommer att framskrida.

 

 

Året 2018 sommarminne:

Jag hoppas att jag kommer att få en riktigt rolig och skön sommar, men jag har ingen aning var jag kommer att befinna mig, har inte ens börjat tänka på sommarjobb.

Året 2018 gimme more:

Tid att göra roliga saker.

Året 2018 gimme less:

Mindre ångest och mindre stess (önsketänkande).

Året 2018 utmaning:

Att flytta till och bo i Vasa. Och studierna där. Det kommer att bli roligt, men väldigt tungt.

Victoria
31.12.2017 kl. 14:46

hundraåringen i tio bilder

Finland 100. Jag hade först tänkt skriva en lista på saker som jag önskade att det hundraettåriga Finland skulle ta och tänka på inför de kommande åren, men det känns inte som ett bra sätt att gratulera jubilaren. Den listan kan vi ta någon annan dag. Istället tänker jag bjuda på tio bilder från det hundraåriga Finland. Imorgon kan vi tänka på arbetet som finns kvar, men i dag kan vi luta oss tillbaka och ge oss en klapp på axeln. Grattis, Finland!

Åbo, 6.12.2016

Munkby, 27.12.2016

Munkby, 21.1.2017

Munkby, 28.6.2017

Molnby, 17.6.2017

Runsala, 8.7.2017

Åbo, 20.7.2017

Emsalö, 16.8.2017

Munkby, 22.8.2017

Åbo, 6.12.2017

Victoria
06.12.2017 kl. 23:59

dammen som brast

bild: Lina Raunio

Det känns lite pirrigt när jag går och lägger mig på kvällen.

"Imorgon när ja vaknar har dammen brustit" tänker jag.

När jag vaknar verkar allting vara som vanligt, men bara på ytan. Medan jag sovit har flodvågen sköljt över Svenskfinland. Vi har vaknat till en ny dag, och förhoppningsvis, en ny tid.

 

#dammenbrister
 

http://www.astra.fi/dammenbrister/
 

https://svenska.yle.fi/artikel/2017/11/29/tusentals-kvinnor-vittnar-om-sexuella-overgrepp-i-svenskfinland

 

Victoria
29.11.2017 kl. 08:51

en pretentious instagram kulturtant-bild

"Pretentious instagram kulturtant" tyckte Ea.

"Losing my mind i genusrummet" säger jag.

Victoria
16.11.2017 kl. 22:13

vad kan man ens säga?

Jag vet inte vad jag ska säga, men jag vill säga något. När en pappa skadar sitt barn så allvarligt att det värsta som kan hända, faktiskt händer. Vad kan man ens säga då?

Att det här händer i min hemstad, på platser jag tillbringat väldigt många år av min skoltid, det är ofattbart. Att jag troligtvis känner de drabbade gör det ännu, ännu värre. 

Och jag grät faktiskt när jag läste orden "Gud som haver barnen kär". Varför är världen så orättvis.

https://www.ostnyland.fi/artikel/gud-som-haver-barnen-kar/

 

Victoria
14.11.2017 kl. 20:36