åbo < / 3

Jag tror jag inte riktigt insett vad som hänt ännu, jag ligger tryggt hemma i Borgå i min säng under täcket, och fryser. En konstig krypande känsla som inte vill ge med sig, hur mycket kläder jag än sätter på mig. 

Jag är tacksam över att jag själv inte var på plats, och att alla mina nära som vistas i Åbo är okej.

Även om jag inte alltid känner mig som en Åbobo så har Åbos gator och torg tillhört min vardag i två år. Jag har skyndat över asfalten, snubblat över gatustenarna.

Även om det låter klyschigt så kommer det inte att kännas som vanligt när jag återvänder om nån vecka. Gatorna som på sätt och vis blivit mina kommer att kännas främmande och skrämmande, nu också på dagen.

Ändå är jag glad att jag kan gå på dessa gator, och jag hoppas att tryggheten så småningom återvänder. 

Det finns så mycker mer att säga, men mer får jag inte sagt. Jag försöker fortfarande förstå då jag ser nyhetsinslag från övergångsstället jag rusat över så många gånger de senaste åren.

Victoria
Publicerad 18.08.2017 kl. 21:06

retro vibez

Victoria
Publicerad 18.08.2017 kl. 16:23

marmorvenus

Igår blev jag helt plötsligt inspirerad att redigera lite bilder, eller snarare fick jag en vision som jag sedan försökte uppnå. En siluett av en venussymbol urklippt ur en ljusrosa bakgrund, ni kanske känner igen bilden jag använt som bakgrund härifrån.

Det här var en av de få gånger jag faktiskt blev nöjd, enligt mig själv blev det mycket bättre än vad jag först hade tänkt! Kanske jag ändå har en chans att skapa något grafiskt någongång i framtiden...

Låt mig presentera, marmorvenus. Marmorvenus kommer att få hänga med på bloggen en lång tid framöver, känner jag.

Victoria
Publicerad 17.08.2017 kl. 14:02

de små, irriterande detaljerna

Då man är ute och gör en intervju och det manliga intervjuobjektet pratar över ens huvud med den manliga fotografen även om det är man själv som gör intervjun och inte fotografen. Man står där med block och penna och makten att skriva, men ändå får man inte ögonkontakt och talet riktas inte till en.

"Varför sa du ingenting?" får man höra, och man tänker ofta själv på det efteråt. Men det är så små detaljer, detaljer som stör, men som inte är så konkreta att man direkt kan peka ut dem. Det finns inget att klaga på, bara små saker som gör en illa till mods och som man bara ser om man upplever dem själv.

Victoria
Publicerad 16.08.2017 kl. 20:52

flickorna

Jag läste ut Flickorna på två dagar. Jag vet inte om det var den nyväckta läslusten som drev mig i vansinnestakt genom boken, eller om det var berättelsen som gjorde det. Jag hade ganska höga förväntningar på boken, men jag visste ändå inte alls vad jag skulle förvänta mig. Hur som helst, jag blev inte besviken.

Flickorna väckte verkligen många tankar om hur det var/är att växa upp som flicka i vårt samhälle. Särskilt en mening sammanfattar bokens poäng ganska bra:

De hade inte särskilt långt att falla - bara det att vara en flicka i världen skadade ens förmåga att tro på sig själv, det visste jag.

Att vara en flicka i dagens värld nästan förutsätter att du inte ska tro på dig själv. Man ska vara missnöjd och ha viljan att förbättra sig själv konstant, uppnå ett bättre jag för att kunna känna att man är nöjd med sig själv. Hela tiden känner man sig tvungen att söka bekräftelse bland sin omgivning istället för att uppskatta sig själv så som man är.

När jag läste boken kunde jag känna Evies längtan att höra till ett sammanhang där man kan få vara den man är. Jag insåg också hur lost jag själv för tillfället känner mig, irrar runt i väntan på att hitta min plats i tillvaron. Hur svårt det egentligen är att passa in i en värld som inte är gjord för icke-män. Till alla er vill jag bara säga: Kämpa.

 

(Och läs boken.)

Victoria
Publicerad 13.08.2017 kl. 20:24

kärlek till böcker

Jag åkte i dag in till stan med mamma, och medan hon uträttade ärenden passade jag på att smita in på biblioteket. Det är länge sedan jag hade lust att läsa, men nu känner jag att läslusten finns där, djupt begraven under all hetsläsning av kurslitteratur. Jag ser fram emot den dagen jag inte behöver förknippa läsning med stess och ångest.

En bok jag länge har haft span på är Flickorna av Emma Cline. Den har varit utlånad en längre tid men just i dag hade någon lämnat tillbaka den. Jag nästan sprang till hyllan för att få tag i den innan nån annan hann före. Jag satte mig på en bänk i solen utanför biblioteket och började genast läsa.

Det var så skönt att bara sitta där med boken som enda sällskap. Det tog mig tillbaka till min barndom då jag aldrig kände mig ensam bara jag hade en bok under armen. Som ensambarn var böckerna min underhållning och mitt sällskap, och jag saknar faktiskt den tiden. Nu har jag sällan tid, ro eller lust att läsa, medan jag kunde läsa hur mycket som helst då jag var liten. Jag hoppas att jag kunde hitta tillbaka till tiden då min kärlek till böckerna var som störst.

Vi hann också luncha med mamma, och för att riktigt festa till det tog vi två biskvier till efterrätt. De var supersmå och kom på en superliten silverbricka. Så söta. Måste bara få visa dem.

Victoria
Publicerad 09.08.2017 kl. 21:11

svävar

Jag vet inte riktigt varför, men för tillfället känns det som att jag svävar i något slags tomrum. Dagarna flyter in i varandra, och det känns som att jag stampar på stället men jag vill röra mig framåt. Som att springa i en dröm, man vill springa men varje steg känns så tungt att ta och går i slow-motion och man kommer ingen vart.

Men att sväva i ett tomrum är också ganska skönt. Inga krav och inga måsten, man bara glider runt. Vilket förstås bara är en illussion, men må den vara en liten stund till.

Victoria
Publicerad 06.08.2017 kl. 20:20